Bredbandsutbyggnaden i Sverige prioriterades under slutet av 1990- och början av 2000-talet. Det gav oss ett försprång inom digitala tjänster som gav upphov till en rad innovativa svenska företag och tjänster – ett försprång som tyvärr inte längre finns kvar. För att Sverige ska kunna vara på frontlinjen i den digitala tidsåldern, måste internet finnas tillgängligt för alla, med god tillgänglighet och kapacitet.

Idag finns en snedvriden konkurrens när det gäller att bygga bredband på mindre lukrativa orter. Ett konkret exempel är när Teracom skulle dra fiber i Norrlands inland men Telia systematiskt byggde ut ADSL på samma orter så fort de fick reda på var Teracom skulle bygga ut, men nästan inga andra platser. Det fick till följd att Teracom plöjde ner miljarder kronor i onödan och stora delar av landsbygden blev helt utan bredband. Vi menar att rätten till bredband är lika självklar som rätten till rinnande vatten, el och avlopp. Man ska inte diskrimineras och utestängas från det moderna samhället bara för att man bor på ett visst ställe i landet.

En annan sida av samma mynt är att vår digitala infrastruktur blivit onödigt sårbar. Det sägs ibland att Internet byggdes för att klara av ett kärnvapenangrepp, men den tåligheten kräver också att man bygger flera framkomliga vägar som nätets information kan ta. Om fel fiberkabel grävs av kan halva Sverige stanna med stora kostnader och olägenheter som följd. Misstag, olyckor och rena sabotage är alla hot mot vår infrastruktur och den behöver byggas så att den kan nå upp till höga men rimliga krav på motståndskraft.

Den högre utbildningen måste öppnas upp så att läromedel och inspelningar av föreläsningar som finansierats med gemensamma medel också finns tillgängliga för så många som möjligt utan geografiska eller andra begränsningar.